Ett barn har rätt att bli älskat

Ingen har bett om att bli född utan det har två eller en vuxen människa valt och när man då skapat ett sånt litet oskyldigt liv till världen så ska man ta hand om det, inte då bara med de "primära" behoven, utan också de "sekundära". Alltså inte bara med mat, sömn och tak över huvudet utan också med kärlek och trygghet.

Ett barn har rätt att bli kramat, pussat och berättat för hur mycket man älskar det hur kan man annars få en nära relation och känna att man kan ty sig till den människan? Min mamma har öst pussar, kramar & fina ord till mig hela mitt liv, hon har fått mig att känna att jag har betytt någonting, att hon verkligen älskar mig - Det har jag aldrig behövt tvivlat på men det gör ont i mig när jag tänker på de barn som faktiskt inte haft det jag har haft, ingen närhet och kärlek, inget puttinutt, det behöver man när man är liten!

Än idag så berättar min mamma för mig varje gång jag träffar henne hur mycket hon älskar mig och jag har aldrig skämts över att säga samma sak till henne trots att mina vänner varit med, är det något att skämmas över? Att man älskar den människan som ställt upp mer än någon annan människa i sitt liv? Jag hoppas att jag får en sån relation till våra barn, eller först och främst vårt barn, som jag har med min mamma. Och det tror jag, en sån kärleksfull människa vill jag också bli.

Något jag vet är att vårat barn kommer bli överöst med kärlek, pussar, kramar & puttinuttande, han ska få känna sig ordentligt älskad av oss föräldrar och han ska få vara ett barn framförallt, han ska inte behöva klara allt själv och inte bli talad till som att han skulle vara en vuxen, han ska veta att vi är rädd om honom och att det är därför han inte kommer att få göra allt.

... Jag förstår att det inte alltid är en dans på rosor att ha barn men det gör ont i mig när jag läser vad endel föräldrar skriver. Ofta negativa saker, hur drygt det är, hur dryg bebisen är, dom kan inte göra det och det. Då kanske det inte var rätt val att skaffa barn, när bebisen endast är en belastning. Dom kan ju känna hur man känner.. Och dom kan inte heller rå för att de finns till. HEMSKT!

Jag längtar iallafall SÅ efter våran lilla bebis, jag längtar efter att få ge honom (eller henne om det nu är en flicka) all min kärlek och få se honom växa upp. Dock inte för fort, tycker bebisar växer alldeles för fort. Hihi, hursomhelst så är jag tacksam över att ens kunna få barn, det har alltid varit en mardröm för mig att inte kunna få barn och nu ska vi äntligen få ett litet dyrbart liv. Det kommer jag alltid att vara evigt tacksam för och det borde de som fått barn också vara och låta deras barn få veta det.

Idag är det 45 dagar kvar till BF, tiden går så fort och så sakta. Ojojoj, men snart är h*n här!! :-) Eftersom ultraljudet inte är 100% så KAN det ju vara en flicka, men det är inte troligt eftersom hon lät så säker på att hon såg något där. Hihi :-)