Vissa dagar kan jag känna mig så jäkla snäll, positiv och glad! Jag får känslan av att jag skulle kunna kyssa min värsta "fiende" när jag har mina "snäll-dagar". Snäll är väl bra att vara ändå, men man ska aldrig låta sig köras över, det har jag iallafall fått lära mig!
Jag känner dock att jag vågade sätta ner foten mer när jag var yngre, då lät jag ingen behandla mig orättvist på något vis! Men nu på senare år har jag blivit mer och mer lallig och hållt med och nickat och sett jätteglad ut för att ingen ska tycka att jag är elak och dum, många ggr är det så men oftast har jag min egen åsikt och står för den. Tycker att jag hört det så mycket på senare år att jag är så jävla elak för att jag tycker som jag tycker, och då inte för att jag tyckt något speciellt om någon viss person utan bara allmänt, det stör mig riktigt mycket nu faktiskt när jag tänker på det. Jag är verkligen inte någon elak människa egentligen även om nu vissa får den uppfattningen för att jag vågar tycka och ännu "VÄRRE" STÅ för det jag tycker. Det är väl ingen konst att sitta och tycka och tänka när man sedan inte kan stå för det man sagt. Det är väl då det är såkallat skitsnack, det kanske det finns många som känner igen, eller? Egentligen, det värsta JAG vet är folk som inte kan tycka själva utan sitter där och håller med om ALLT fast dem egentligen inte alls håller med egentligen och nästan skakar på huvudet när man vänder ryggen till.
VÅGA TYCKA OCH VÅGA STÅ FÖR DET DU TYCKER!
Därför gör det mig gott i hjärtat att fortfarande kunna ha en god relation till vissa människor trots det att jag skrivit om t.ex ämnet amning i min blogg, jag blir GLAD av att dem låter mig tycka som jag vill och att dem tycker som dem vill, man behöver inte alltid tycka lika för att ha en sund relation till andra människor, snarare tvärtom, jag uppskattar människor som vågar tycka och stå för SIN åsikt utan att man ska behöva bråka om det. Jag tycker inte illa om dem som tycker annorlunda, verkligen inte. Jag vet ju dem som blivit riktigt arg på mig för vad jag sagt och tyckt om amning och till och med tagit bort mig som vän på facebook, då känner jag verkligen ... BLÄÄÄÄ, vad tråkigt med sådana människor!
Men jag har och är väl själv egentligen kanske ganska dömande mot människor tror jag, jag har fördomar mot vissa människor man träffar och ser, man kanske säger saker som man inte alls tycker och menar och det, det ska jag sluta med tills jag skaffat mig en ordentlig uppfattning om människan, det kan varken vara bra för ens eget mående eller någon annans att bete sig så. Så det ska jag verkligen jobba på och sluta med, var och en får vara som dem vill.
Men hur som, så blir man gladare av att vara trevlig och öppen mot människor :-) ... Dock utan att låta dom köra över och utnyttja en, det tänker jag aldrig låta någon göra igen. Jag tjänar inte på det på något vis och det gör ens mående inget gott alls. Men såkallad "SNÄLL MEN BESTÄMD" :-)
Vi hörs! Ha en trevlig torsdagkväll! :-)
torsdag 20 september 2012
tisdag 18 september 2012
Kyrkis
Idag tog jag mig i kragen och gick till kyrkis med Love för första gången! Med lite hjälp och pusch av svärmor kom vi äntligen dit och ett plus på kanten var att hon var där, så man kände någon första gången iallafall! Jag har dragit mig lite för att gå dit trots att jag velat gå och känt att det faktiskt skulle vara roligt, men det är lite svårt ändå när man inte känner några morsor speciellt bra, men nu tror jag att tummen lossnat och man kan börja gå dit.
Redan imorgon ska vi till musik-lekis med Erika och hennes lilla Stina, spännande det också! Och skönt att komma ut och göra någonting om inte annat. Det kan jag verkligen behöva som bara går hemma oftast, som ett UFO! Hehe!
Love sov nog nästan två timmar efter kyrkis, så mycket tog det på krafterna att se och höra mycket mammor och barn! Men en skön sysselsättning när man har barn, verkligen! Bebisarna/barnen kan leka, och mammor och pappor kan prata och fika, toppen!
Efter en dag utan vila så har jag nu gnuggat in skallen med ricinolja och tänkte ta det lite lugnt i soffan innan man tar kväller. Hoppas att jag blir positivt överraskad av ricinoljan men det tror jag faktiskt, ska bli intressant efter att man testat några ggr hur det ser ut efter det.
Nej natti natti på er vänner, vi höres!
Redan imorgon ska vi till musik-lekis med Erika och hennes lilla Stina, spännande det också! Och skönt att komma ut och göra någonting om inte annat. Det kan jag verkligen behöva som bara går hemma oftast, som ett UFO! Hehe!
Love sov nog nästan två timmar efter kyrkis, så mycket tog det på krafterna att se och höra mycket mammor och barn! Men en skön sysselsättning när man har barn, verkligen! Bebisarna/barnen kan leka, och mammor och pappor kan prata och fika, toppen!
Efter en dag utan vila så har jag nu gnuggat in skallen med ricinolja och tänkte ta det lite lugnt i soffan innan man tar kväller. Hoppas att jag blir positivt överraskad av ricinoljan men det tror jag faktiskt, ska bli intressant efter att man testat några ggr hur det ser ut efter det.
Nej natti natti på er vänner, vi höres!
måndag 17 september 2012
Tillfredsställande ...
Finns det något som är så tillfredsställande som ett rent hem? Svar NEJ!
Iallafall inte för mig, jag mår SÅ bra när det är rent och fint runtom mig. När det är skräpigt, saker ligger slängda överallt, golvet är grusigt och dammråttor i varenda hörn så gror ångesten upp över öronen på mig och ändå är det de som händer, ganska på en gång efter att man städat hela jävla huset! Ibland får jag god lust att kasta in en bomb så jag blev av med skiten men tyvärr är det en för enkel utväg.
När jag var gravid så dammsög jag varannan dag och höll det skapligt rent och fint och nu känns det som att det rasar runtom mig, panik-känslan infinner sig.. Nu är det säkert många som tycker, "Lite skit och smuts skadar väl inte!?" Öh, jo?! Det skadar ens välmående, vem fan trivs i att bo i en soptipp? Inte jag, inte jag. Jag vill så gärna att det ska vara rent och fint, men det värsta jag vet är när man precis städat och så kommer det någon virrskalle (ofta Tobbe, hehe) och typ smular på golvet eller luddar med sina skitiga tår.. AAAAH, vill bara sätta mig ner och böla, framförallt för att det är fan inte lätt att ta tag i städningen när man har en unge som vill att man ska bära eller ligga och snutta på soffan hela dagen. När han var mindre så kunde jag dammsuga under och runt honom när han sov utan att han rörde en min. HAHA, lycka till med det idag säger jag bara!
Förståååå min frustration! Och Tobbe sen som tycker att, men herregud, har du inte ens fått det städat fast du vart hemma och gjort INGENTING hela dagen!? eeh nej, bara tillfredställt din son hela dagen så han ska vara nöjd men annars så har jag väl bara försökt lekt apa med ungen samtidigt som jag diskat, plockat och försökt dammtorkat lite.. Inget speciellt, verkligen inte. (Inget absolut inget illa menat mot Tobbe men det är faktiskt lite så det är.)
.. Mamma har alltid hållt det rent hela min uppväxt trots alla oss ungar och inte minst av allt, alla jävla djur vi haft! Dammsugit och moppat golvet typ var och varannan dag, jävla superwoman den där morsan! Så ska jag också bli .. Någon gång, har jag tänkt. Man vill ju inte att ungarna ska få astmaattacker eller allegier för att det är så dammigt och skitit..
Sen skiter jag väl i hur andra har det hemma, det är jag inte särskilt brydd om egentligen, då är det ju inte jag som lever i det.
När jag började på det här inlägget (för typ två dagar sedan) hade jag precis städat sovrummet och hade resten av hela huset kvar (ville grina), dammråttorna som fanns under sängen ska vi inte prata om, HERREGUUUUD! Att inte vi kvävts i sovrummet är ett under, och det är snarare en underdrift än en överdrift! ..
Tillslut skulle jag börja dammsuga resten av huset, satte Love i sin gåstol och började dammsuga, ungefär två minuter efter så börjar han gallvråla och det var bara att ta ungen under armen och fortsätta dammsuga, well well, på jävligt god väg att vara en superwoman om jag själv får säga det. Sen satte jag äntligen upp nya gardiner i vardagsrummet så nu är jag faktiskt ganska nöjd, förhoppningsvis får det vara rent ett liiiiitet tag nu..
Måste bara tillägga en sak, när Tobbe ska vara "duktig" och dammsuga så får man ren och skär panik, jag vill slita mitt hår och klättra på väggarna, slarvnisse nr 1. Om man inte dammsuger bakom dörrar, eller bakom saker överhuvudtaget och inte på lister osv så kan man lika gärna låta bli att dammsuga för då kommer dessa stora dammråttor leta sig ut från sina vrår och göra det skitit igen. SÅ antingen gör man det noggrannt eller så låter man bli!
Ha en bra dag, vi hörs!
Iallafall inte för mig, jag mår SÅ bra när det är rent och fint runtom mig. När det är skräpigt, saker ligger slängda överallt, golvet är grusigt och dammråttor i varenda hörn så gror ångesten upp över öronen på mig och ändå är det de som händer, ganska på en gång efter att man städat hela jävla huset! Ibland får jag god lust att kasta in en bomb så jag blev av med skiten men tyvärr är det en för enkel utväg.
När jag var gravid så dammsög jag varannan dag och höll det skapligt rent och fint och nu känns det som att det rasar runtom mig, panik-känslan infinner sig.. Nu är det säkert många som tycker, "Lite skit och smuts skadar väl inte!?" Öh, jo?! Det skadar ens välmående, vem fan trivs i att bo i en soptipp? Inte jag, inte jag. Jag vill så gärna att det ska vara rent och fint, men det värsta jag vet är när man precis städat och så kommer det någon virrskalle (ofta Tobbe, hehe) och typ smular på golvet eller luddar med sina skitiga tår.. AAAAH, vill bara sätta mig ner och böla, framförallt för att det är fan inte lätt att ta tag i städningen när man har en unge som vill att man ska bära eller ligga och snutta på soffan hela dagen. När han var mindre så kunde jag dammsuga under och runt honom när han sov utan att han rörde en min. HAHA, lycka till med det idag säger jag bara!
Förståååå min frustration! Och Tobbe sen som tycker att, men herregud, har du inte ens fått det städat fast du vart hemma och gjort INGENTING hela dagen!? eeh nej, bara tillfredställt din son hela dagen så han ska vara nöjd men annars så har jag väl bara försökt lekt apa med ungen samtidigt som jag diskat, plockat och försökt dammtorkat lite.. Inget speciellt, verkligen inte. (Inget absolut inget illa menat mot Tobbe men det är faktiskt lite så det är.)
.. Mamma har alltid hållt det rent hela min uppväxt trots alla oss ungar och inte minst av allt, alla jävla djur vi haft! Dammsugit och moppat golvet typ var och varannan dag, jävla superwoman den där morsan! Så ska jag också bli .. Någon gång, har jag tänkt. Man vill ju inte att ungarna ska få astmaattacker eller allegier för att det är så dammigt och skitit..
Sen skiter jag väl i hur andra har det hemma, det är jag inte särskilt brydd om egentligen, då är det ju inte jag som lever i det.
När jag började på det här inlägget (för typ två dagar sedan) hade jag precis städat sovrummet och hade resten av hela huset kvar (ville grina), dammråttorna som fanns under sängen ska vi inte prata om, HERREGUUUUD! Att inte vi kvävts i sovrummet är ett under, och det är snarare en underdrift än en överdrift! ..
Tillslut skulle jag börja dammsuga resten av huset, satte Love i sin gåstol och började dammsuga, ungefär två minuter efter så börjar han gallvråla och det var bara att ta ungen under armen och fortsätta dammsuga, well well, på jävligt god väg att vara en superwoman om jag själv får säga det. Sen satte jag äntligen upp nya gardiner i vardagsrummet så nu är jag faktiskt ganska nöjd, förhoppningsvis får det vara rent ett liiiiitet tag nu..
Måste bara tillägga en sak, när Tobbe ska vara "duktig" och dammsuga så får man ren och skär panik, jag vill slita mitt hår och klättra på väggarna, slarvnisse nr 1. Om man inte dammsuger bakom dörrar, eller bakom saker överhuvudtaget och inte på lister osv så kan man lika gärna låta bli att dammsuga för då kommer dessa stora dammråttor leta sig ut från sina vrår och göra det skitit igen. SÅ antingen gör man det noggrannt eller så låter man bli!
Ha en bra dag, vi hörs!
torsdag 13 september 2012
Varför välja den enkla vägen?
Jag har lite svårt att beskriva mig själv, samtidigt som jag har varit ett jävla vilddjur så har jag varit ganska lugn som människa ändå! Tänkte skriva lite om mitt liv, lite från början.
Som liten gick jag aldrig på dagis, jag fick vara hemma med mamma och om hon skulle jobba så fick jag vara hos någon släkting i några timmar eller följa med mamma på jobbet, vilket var ridhuset vid den tiden. Jag har alltid varit väldigt mammig unge, helst av allt skulle jag vara med mamma överallt om jag fick! Men det är väl för att jag alltid fått varit med, för att hon alltid funnits där, min fina mamma. Pappa han var väl bra han också, men det var ju liksom inte samma sak ändå.
När jag var 6 år, eller skulle fylla 6 år så började förskolan. Jag minns det som ïgår, att jag hade min knuttejacka jag fått ärva av brorsan, bruna tighta utsvängda byxor, lite högra sandalaktiga skor med spännen och min robyn-frilla.. Damn, man kände sig så tuff men ändå så osäker! Framförallt för att mamma inte skulle vara med en hela tiden, den lilla gnagande rädslan fanns där.. Mamma har alltid varit duktig på att komma liiiite försent vart och när hon än ska någonstans så när mamma inte var på plats direkt skolan var slut så blev jag rädd och började gråta, men hon kom alltid, även om det alltid var lite sent.
Julia var nog den jag blev vän med först, Julia och Liselott tror jag. Vi blev vänner och Julia blev tillslut min bästis. Vi lekte ofta, det är så himla längesen men man minns ändå vissa vaga minnen. Roliga minnen och vad jag trivdes att leka hemma hos henne, hon bodde så fint och på ett sånt bra ställe. Det var väl en skön tid ändå, en ganska bekymmerslös tid.
Åren gick och typ i årskurs 1 ungefär så fick jag och Mathilda upp ögonen för varandra, vi började umgås mer och mer och mer och tillslut var vi osärbara, vi umgicks jämt jämt jämt och ofta hemma hos henne. Det var också underbart, mitt andra hem kan man kalla det. Jag sov över där ofta, till och med på vardagar sov jag där och hennes farmor och farfar tog så väl hand om mig, precis som att jag skulle varit deras eget barnbarn. Jag minns speciellt en gång när jag sov hos Mathilda, jag hade inget ombyte med mig utan åkte nog dit i pyjamas för det var ändå på kvällen, och dagen efter så hade jag dessa pyjamaskläder på mig, var väl inte så noga tänkte jag tills jag fick veta att det var skolkort samma dag! Herregud! Haha, men det gick ändå! Jag hade antagligen varit lite mer brydd idag. Tror jag..
Både jag och Mathilda var tidigare för våran ålder, vi ville gärna vara lite äldre än vad vi egentligen var, redan när vi gick i 2-3 klass så började vi måla oss och umgås med äldre killar. Det var ju sååå spännande. I bänkarna i skolan hade vi våra ögonskuggor och speglar. På den tiden var det 3310 som gällde och jag vill minnas att hon hade en 3210i (tror jag den hette) med ett sånt himla fint skal, herregud vad jag var avundsjuk! Men hon har alltid varit som en syster för mig och låtit mig låna hennes saker, så hon lät mig låna hennes telefon och spela snake eller vad det nu var man gjorde på telefonerna på den tiden.. Humöret började ta mer form, killarna retades och bråkade och jag/vi bråkade tillbaka. Vi försvarade alltid varandra och ibland hände det även att vi hamnade i luven på varandra, men blev alltid sams, precis som man skulle.
Tillslut blev man uppflyttad till den större skolan där årskurs 4 började, som man längtat liksom.. Längtat efter att få bli en av de där stora tuffingarna. Jag och Mathilda höll fortfarande ihop, i vått och torrt! Det fanns en lärare som gillade att orättvis-behandla oss men vi lät honom inte ge oss skit.. När vi skulle börja 5an så flyttade Mathilda till sin mamma i Nora och jag hade nog aldrig känt mig så tom och ensam, min bästis, min syster försvann flera flera mil ifrån mig. Det var hjärtekrossande för mig, jag hade andra vänner också men hon var ju den som saknades mig.
Det var nog runt den tiden rebellen inom mig vaknade, jag var ju själv nu! Ingen stod bakom mig som min bästa vän Mathilda hade gjort tidigare. Den där jävla läraren var duktig på att skylla på mig, jag vet fortfarande inte, än idag vad det var han hade emot mig, men jag fick tamigfan skulden för allt, även saker jag inte gjort.
Jag fick jävligt med nog och började säga ifrån när han hackade på mig, jag minns speciellt en gång när han stod och gapa och skrek åt mig, att jag skrattade honom i ansiktet och sa - "Bara så du vet så spelar jag in dig nu och det här kommer jag spela upp för mina föräldrar." och visade honom något som egentligen var en liten vanlig radio men som såg ut att vara typ en mikrofon. Han blev ganska snabbt tyst efter det.
Jag minns också en gång när min syster hjälpt mig göra matteläxan (inte gjort den åt mig utan HJÄLPT mig, finns inte en chans att jag skulle få varken syskon eller föräldrar att göra mina läxor), jag hade tidigare inte varit så noga med hur fint jag skrev men då sa min syster åt mig att göra det fint och ordentligt och det gjorde jag. När jag sedan visade upp läxan stolt så sa han att jag ljög, att det inte alls var jag som gjort läxan utan att det var någon som gjort det åt mig, jag tror till och med att han ringde hem till mina föräldrar och sa det men då fick han på näsan när dem berättade att det visst var jag som gjort läxan. Han behandlade mig så illa att jag faktiskt önskade livet ur honom, det låter hemskt att säga men var man liten och blev behandlad på det viset så kände man sig ganska maktlös..
Han försvann från skolan ett tag och kom sedan tillbaka med en tumör, i huvudet. Herregud, vilken ångest man fick för att man önskat något så fruktansvärt, men vilken unge har inte tänkt den tanken bara sådär? Och inte fan tror man att det ska hända.. Han dog iallafall, tyvärr måste jag säga! Ingen förtjänar en sådan ångestfylld död, men det kanske slog tillbaka.
När vi skulle börja 6an hade skålö skola flyttats till myrbacka, och därefter blev jag och Filip de nya radarparet, det var lika där, vi höll ihop i vått och torrt! Han var och Är fortfarande min bästa killkompis, vi var också sådär tighta och vi delade de mesta, tror jag?! Efter skolan mot kvällningen drog vi alltid ut på byn, letade bland annat ihjäl oss efter fimpar. Det spelade liksom inte någon roll om det var rökt ända ner till filtret, det dög för oss tjuvrökare, men hittade man då en film med någon cm kvar på så blev man ju överlycklig. Idag förstår jag inte hur vi kunde, usch! Och på helgerna försökte man få tag på någon alkohol att dricka och det lyckades vi väl med några ggr, vilket jäkla tok vi hållt på med i våra dagar..
Sen var det dags för högstadiet, jag hade redan för längesedan börjat experimentera med hår och frisyrer så när vi började 7an hade jag orange hår med rakade sidor, rätt snyggt faktiskt men det var det inte alla som tyckte. Man fick väl höra att man såg ut som en jordfräs och endel frågade om man stoppat fingrarna i ett eluttag. Efter ett tag använde jag huva på heltid, det berodde inte på att folk retade mig för min frisyr men huvan var som ett skydd för mig, tag tog ALDRIG av huvan och om någon bad mig att ta av den eller om någon röck av den utan att jag visste så fick jag ett spel. Om en lärare sa åt mig att ta av huvan på en lektion så gick jag därifrån och kastade igen dörren, svor och skrek.
Högstadiet var väl en jävligt blandad tid i mitt liv, folk var rädd för mig? Folk jag knappt visste att fanns? Idag får jag höra från var och varannan att de var så rädd för mig och ville mest hålla sig undan. Jag kanske var ganska skräckinjagande men det var inte mitt syfte, innerst inne var jag snäll och ville inte vara elak emot någon som inte var elak emot mig. Men var någon dum emot mig så var jag dubbelt upp tillbaka och jag var tamigfan aldrig rädd för något, kanske var just därför folk var så rädd för mig, för att jag inte var rädd. Piercingarna blev fler och fler, fullsmockat i hela ansiktet, jag tycker inte att det är fult med piercingar men idag hade jag nog valt annorlunda. Jag och Filip höll ihop, sen blev vi några fler "värstingar" som hängde.. Som levde rövare!
Mycket roligt har man haft! Ju äldre man blev ju klokare blev man, jag blev iallafall snällare och lärarna började faktiskt tycka om mig tillslut.. På helgerna blev det ofta party med brudarna, vissa gånger hade vi jävligt kul och andra gånger så spårade det ur, men vad förväntar man sig av14/15 åringar som är ute och dricker. En gång fick mamma hämta mig på Storängets parkering där jag satt och skrek och grinade och slog en sten i huvudet på mig själv, bättre det än på någon annan. Minns ej om den som stenen var ämnad för fick sig någon smocka men hon sprang nog sin väg! Man hade ju sitt första "riktiga" förhållande när man var 13/14/15 år, men jag tror nästan man grät och skrek sig igenom den största delen av det förhållandet, man var väl inte mogen helt enkelt. Men jag har lärt mig en massa av det förhållandet och det är jag superglad för.
Tiden gick och tillslut så gick vi väl ur 9an, gänget då bestod av mig, Marie, Johanna och Julia efter att vi andra vildingar splittrats i tidigare klasser (Filip, Ywette, Zandra osv). Dom senare åren var det alltså tjejgänget, jag, Marie, Johanna och Julia. Alla hade vi kommit in på den gymnasielinjen vi sökt vilket blev Falun för tre av oss och Malung för Marie. Till en början höll vi nog lite kontakt, framförallt jag och Johanna som då bodde hos våra släktingar i Borlänge. Vi gick promenader på kvällarna, åkte fram och tillbaka till Falun och hittade på tok, massa jävla tok gjorde vi! Sen sakta men säkert så rann väl umgänget ut i sanden, inte för att någon kanske tyckte illa om någon men, ni vet hur det blir? Man bara hörs liksom inte mer. Jag blev mer tight med mina nya klasskompisar som bestod av många ifrån vansbrokommun faktiskt, så man var inte helt ny och ensam i MP-klassen. Vi gjorde väl också massa tok, hade endel fester och levde livet! Saknar den där Falutiden som tusan ibland, alla människor och den lilla mysiga staden-känslan.
Sista april 2009 så skulle jag och Fille parta i kommun, jag blev aprak såklart och det var på den vägen jag träffade min kära Tobias, för han var också ute och var aprak! Hehe, och här sitter vi lite mer än 3 år senare och är förlovade och har barn, vilket vi antagligen inte trodde för 3 år sedan, det trodde iallafall inte jag om jag ska vara ärlig. Men idag är jag den lyckligaste på denna jord, jag har gjort mina tok, jag har betett mig och jag har lärt mig saker! Idag prioriterar jag helt andra saker än vad jag gjorde för bara några år sedan, man vet aldrig vart jag hade varit idag om jag inte träffat Tobbe.
Det här var väl en ganska kortfattad story om allt egentligen, jag har så mycket mer som jag skulle kunna tillägga men det får vara osagt. Jag vill tacka alla mina underbara, min familj/vänner/pojkvän och min lilla skruttunge såklart! <3 Nu har ni iallafall fått en glimt av mitt liv, det kanske kommer mer historier någon annan gång när jag orkar! Puss & godnatt!
Som liten gick jag aldrig på dagis, jag fick vara hemma med mamma och om hon skulle jobba så fick jag vara hos någon släkting i några timmar eller följa med mamma på jobbet, vilket var ridhuset vid den tiden. Jag har alltid varit väldigt mammig unge, helst av allt skulle jag vara med mamma överallt om jag fick! Men det är väl för att jag alltid fått varit med, för att hon alltid funnits där, min fina mamma. Pappa han var väl bra han också, men det var ju liksom inte samma sak ändå.
När jag var 6 år, eller skulle fylla 6 år så började förskolan. Jag minns det som ïgår, att jag hade min knuttejacka jag fått ärva av brorsan, bruna tighta utsvängda byxor, lite högra sandalaktiga skor med spännen och min robyn-frilla.. Damn, man kände sig så tuff men ändå så osäker! Framförallt för att mamma inte skulle vara med en hela tiden, den lilla gnagande rädslan fanns där.. Mamma har alltid varit duktig på att komma liiiite försent vart och när hon än ska någonstans så när mamma inte var på plats direkt skolan var slut så blev jag rädd och började gråta, men hon kom alltid, även om det alltid var lite sent.
Julia var nog den jag blev vän med först, Julia och Liselott tror jag. Vi blev vänner och Julia blev tillslut min bästis. Vi lekte ofta, det är så himla längesen men man minns ändå vissa vaga minnen. Roliga minnen och vad jag trivdes att leka hemma hos henne, hon bodde så fint och på ett sånt bra ställe. Det var väl en skön tid ändå, en ganska bekymmerslös tid.
Åren gick och typ i årskurs 1 ungefär så fick jag och Mathilda upp ögonen för varandra, vi började umgås mer och mer och mer och tillslut var vi osärbara, vi umgicks jämt jämt jämt och ofta hemma hos henne. Det var också underbart, mitt andra hem kan man kalla det. Jag sov över där ofta, till och med på vardagar sov jag där och hennes farmor och farfar tog så väl hand om mig, precis som att jag skulle varit deras eget barnbarn. Jag minns speciellt en gång när jag sov hos Mathilda, jag hade inget ombyte med mig utan åkte nog dit i pyjamas för det var ändå på kvällen, och dagen efter så hade jag dessa pyjamaskläder på mig, var väl inte så noga tänkte jag tills jag fick veta att det var skolkort samma dag! Herregud! Haha, men det gick ändå! Jag hade antagligen varit lite mer brydd idag. Tror jag..
Både jag och Mathilda var tidigare för våran ålder, vi ville gärna vara lite äldre än vad vi egentligen var, redan när vi gick i 2-3 klass så började vi måla oss och umgås med äldre killar. Det var ju sååå spännande. I bänkarna i skolan hade vi våra ögonskuggor och speglar. På den tiden var det 3310 som gällde och jag vill minnas att hon hade en 3210i (tror jag den hette) med ett sånt himla fint skal, herregud vad jag var avundsjuk! Men hon har alltid varit som en syster för mig och låtit mig låna hennes saker, så hon lät mig låna hennes telefon och spela snake eller vad det nu var man gjorde på telefonerna på den tiden.. Humöret började ta mer form, killarna retades och bråkade och jag/vi bråkade tillbaka. Vi försvarade alltid varandra och ibland hände det även att vi hamnade i luven på varandra, men blev alltid sams, precis som man skulle.
Tillslut blev man uppflyttad till den större skolan där årskurs 4 började, som man längtat liksom.. Längtat efter att få bli en av de där stora tuffingarna. Jag och Mathilda höll fortfarande ihop, i vått och torrt! Det fanns en lärare som gillade att orättvis-behandla oss men vi lät honom inte ge oss skit.. När vi skulle börja 5an så flyttade Mathilda till sin mamma i Nora och jag hade nog aldrig känt mig så tom och ensam, min bästis, min syster försvann flera flera mil ifrån mig. Det var hjärtekrossande för mig, jag hade andra vänner också men hon var ju den som saknades mig.
Det var nog runt den tiden rebellen inom mig vaknade, jag var ju själv nu! Ingen stod bakom mig som min bästa vän Mathilda hade gjort tidigare. Den där jävla läraren var duktig på att skylla på mig, jag vet fortfarande inte, än idag vad det var han hade emot mig, men jag fick tamigfan skulden för allt, även saker jag inte gjort.
Jag fick jävligt med nog och började säga ifrån när han hackade på mig, jag minns speciellt en gång när han stod och gapa och skrek åt mig, att jag skrattade honom i ansiktet och sa - "Bara så du vet så spelar jag in dig nu och det här kommer jag spela upp för mina föräldrar." och visade honom något som egentligen var en liten vanlig radio men som såg ut att vara typ en mikrofon. Han blev ganska snabbt tyst efter det.
Jag minns också en gång när min syster hjälpt mig göra matteläxan (inte gjort den åt mig utan HJÄLPT mig, finns inte en chans att jag skulle få varken syskon eller föräldrar att göra mina läxor), jag hade tidigare inte varit så noga med hur fint jag skrev men då sa min syster åt mig att göra det fint och ordentligt och det gjorde jag. När jag sedan visade upp läxan stolt så sa han att jag ljög, att det inte alls var jag som gjort läxan utan att det var någon som gjort det åt mig, jag tror till och med att han ringde hem till mina föräldrar och sa det men då fick han på näsan när dem berättade att det visst var jag som gjort läxan. Han behandlade mig så illa att jag faktiskt önskade livet ur honom, det låter hemskt att säga men var man liten och blev behandlad på det viset så kände man sig ganska maktlös..
Han försvann från skolan ett tag och kom sedan tillbaka med en tumör, i huvudet. Herregud, vilken ångest man fick för att man önskat något så fruktansvärt, men vilken unge har inte tänkt den tanken bara sådär? Och inte fan tror man att det ska hända.. Han dog iallafall, tyvärr måste jag säga! Ingen förtjänar en sådan ångestfylld död, men det kanske slog tillbaka.
När vi skulle börja 6an hade skålö skola flyttats till myrbacka, och därefter blev jag och Filip de nya radarparet, det var lika där, vi höll ihop i vått och torrt! Han var och Är fortfarande min bästa killkompis, vi var också sådär tighta och vi delade de mesta, tror jag?! Efter skolan mot kvällningen drog vi alltid ut på byn, letade bland annat ihjäl oss efter fimpar. Det spelade liksom inte någon roll om det var rökt ända ner till filtret, det dög för oss tjuvrökare, men hittade man då en film med någon cm kvar på så blev man ju överlycklig. Idag förstår jag inte hur vi kunde, usch! Och på helgerna försökte man få tag på någon alkohol att dricka och det lyckades vi väl med några ggr, vilket jäkla tok vi hållt på med i våra dagar..
Sen var det dags för högstadiet, jag hade redan för längesedan börjat experimentera med hår och frisyrer så när vi började 7an hade jag orange hår med rakade sidor, rätt snyggt faktiskt men det var det inte alla som tyckte. Man fick väl höra att man såg ut som en jordfräs och endel frågade om man stoppat fingrarna i ett eluttag. Efter ett tag använde jag huva på heltid, det berodde inte på att folk retade mig för min frisyr men huvan var som ett skydd för mig, tag tog ALDRIG av huvan och om någon bad mig att ta av den eller om någon röck av den utan att jag visste så fick jag ett spel. Om en lärare sa åt mig att ta av huvan på en lektion så gick jag därifrån och kastade igen dörren, svor och skrek.
Högstadiet var väl en jävligt blandad tid i mitt liv, folk var rädd för mig? Folk jag knappt visste att fanns? Idag får jag höra från var och varannan att de var så rädd för mig och ville mest hålla sig undan. Jag kanske var ganska skräckinjagande men det var inte mitt syfte, innerst inne var jag snäll och ville inte vara elak emot någon som inte var elak emot mig. Men var någon dum emot mig så var jag dubbelt upp tillbaka och jag var tamigfan aldrig rädd för något, kanske var just därför folk var så rädd för mig, för att jag inte var rädd. Piercingarna blev fler och fler, fullsmockat i hela ansiktet, jag tycker inte att det är fult med piercingar men idag hade jag nog valt annorlunda. Jag och Filip höll ihop, sen blev vi några fler "värstingar" som hängde.. Som levde rövare!
Mycket roligt har man haft! Ju äldre man blev ju klokare blev man, jag blev iallafall snällare och lärarna började faktiskt tycka om mig tillslut.. På helgerna blev det ofta party med brudarna, vissa gånger hade vi jävligt kul och andra gånger så spårade det ur, men vad förväntar man sig av14/15 åringar som är ute och dricker. En gång fick mamma hämta mig på Storängets parkering där jag satt och skrek och grinade och slog en sten i huvudet på mig själv, bättre det än på någon annan. Minns ej om den som stenen var ämnad för fick sig någon smocka men hon sprang nog sin väg! Man hade ju sitt första "riktiga" förhållande när man var 13/14/15 år, men jag tror nästan man grät och skrek sig igenom den största delen av det förhållandet, man var väl inte mogen helt enkelt. Men jag har lärt mig en massa av det förhållandet och det är jag superglad för.
Tiden gick och tillslut så gick vi väl ur 9an, gänget då bestod av mig, Marie, Johanna och Julia efter att vi andra vildingar splittrats i tidigare klasser (Filip, Ywette, Zandra osv). Dom senare åren var det alltså tjejgänget, jag, Marie, Johanna och Julia. Alla hade vi kommit in på den gymnasielinjen vi sökt vilket blev Falun för tre av oss och Malung för Marie. Till en början höll vi nog lite kontakt, framförallt jag och Johanna som då bodde hos våra släktingar i Borlänge. Vi gick promenader på kvällarna, åkte fram och tillbaka till Falun och hittade på tok, massa jävla tok gjorde vi! Sen sakta men säkert så rann väl umgänget ut i sanden, inte för att någon kanske tyckte illa om någon men, ni vet hur det blir? Man bara hörs liksom inte mer. Jag blev mer tight med mina nya klasskompisar som bestod av många ifrån vansbrokommun faktiskt, så man var inte helt ny och ensam i MP-klassen. Vi gjorde väl också massa tok, hade endel fester och levde livet! Saknar den där Falutiden som tusan ibland, alla människor och den lilla mysiga staden-känslan.
Sista april 2009 så skulle jag och Fille parta i kommun, jag blev aprak såklart och det var på den vägen jag träffade min kära Tobias, för han var också ute och var aprak! Hehe, och här sitter vi lite mer än 3 år senare och är förlovade och har barn, vilket vi antagligen inte trodde för 3 år sedan, det trodde iallafall inte jag om jag ska vara ärlig. Men idag är jag den lyckligaste på denna jord, jag har gjort mina tok, jag har betett mig och jag har lärt mig saker! Idag prioriterar jag helt andra saker än vad jag gjorde för bara några år sedan, man vet aldrig vart jag hade varit idag om jag inte träffat Tobbe.
Det här var väl en ganska kortfattad story om allt egentligen, jag har så mycket mer som jag skulle kunna tillägga men det får vara osagt. Jag vill tacka alla mina underbara, min familj/vänner/pojkvän och min lilla skruttunge såklart! <3 Nu har ni iallafall fått en glimt av mitt liv, det kanske kommer mer historier någon annan gång när jag orkar! Puss & godnatt!
onsdag 12 september 2012
Blandbomb
Tänkte väl skriva lite om allt mellan himmel och jord, så får vi se vad det blir för röra av det här. Kan ju börja med att säga att jag VILL INTE att ni ska känna att ni behöver försvara er emot mig, om jag skriver om amning t.ex, varför känner ni ett behov av att försvara er? Jag är väl ingen drottning som ni måste förklara er för, ni gör som ni vill med erat liv/era barn och jag har förklarat i inlägget vad det är jag tycker och tänker! Jag tycker som sagt inte illa om någon som flaskmatar sitt barn, men jag tycker annorlunda, väldigt annorlunda men det är skillnad..
Nu över till något annat... SOCKER! Alltså, det om något är väl något som kan förstöra ens liv, sakta men säkert... Jag har varit sockerberoende i flera år, det låter kanske inte som någon big deal men jag har ett allvarligt sockerberoende och jag äter godis/fika VARJE dag. Jag har väl tänkt tanken förut att jag kanske borde sluta, att det inte är så bra osv, men det är inte förens nu som jag verkligen känner att det här kommer att förstöra mitt liv, jag kommer att få diabetes, det är jag helt säker på! Och det är alltså inom en snar framtid.. Men nu i oktober är det tänkt att farsan ska hjälpa mig/oss att börja träna och då ska det verkligen bli ändring på det här, börjar jag träna så kommer jag få större lust att bli nyttig. :-)
Nu har jag äntligen kommit igång lite med pluggandet, håller just nu på med religionen, vilket är SÅ MYCKET MER intressant nu än när man hade den där pressen på sig. Sen har jag väl aldrig riktigt kunnat koncentrera mig i skolan, har väl en släng av ADHD kan jag tänka mig. :-P Men nu känns det skitbra att göra det här i sin takt och verkligen kunna koncentrera mig på ämnet, vilket är INTRESSANT! :-) Jag tänker banne mig bli något i mitt liv, för både min och Loves skull. :-)
Jag har egentligen så mycket mer jag bara skulle vilja prata och skriva om men det känns som att då kommer det bli så mycket huller om buller och blandat snack så ni kommer nog inte ens vilja läsa mer! :-P
Nu över till något annat... SOCKER! Alltså, det om något är väl något som kan förstöra ens liv, sakta men säkert... Jag har varit sockerberoende i flera år, det låter kanske inte som någon big deal men jag har ett allvarligt sockerberoende och jag äter godis/fika VARJE dag. Jag har väl tänkt tanken förut att jag kanske borde sluta, att det inte är så bra osv, men det är inte förens nu som jag verkligen känner att det här kommer att förstöra mitt liv, jag kommer att få diabetes, det är jag helt säker på! Och det är alltså inom en snar framtid.. Men nu i oktober är det tänkt att farsan ska hjälpa mig/oss att börja träna och då ska det verkligen bli ändring på det här, börjar jag träna så kommer jag få större lust att bli nyttig. :-)
Nu har jag äntligen kommit igång lite med pluggandet, håller just nu på med religionen, vilket är SÅ MYCKET MER intressant nu än när man hade den där pressen på sig. Sen har jag väl aldrig riktigt kunnat koncentrera mig i skolan, har väl en släng av ADHD kan jag tänka mig. :-P Men nu känns det skitbra att göra det här i sin takt och verkligen kunna koncentrera mig på ämnet, vilket är INTRESSANT! :-) Jag tänker banne mig bli något i mitt liv, för både min och Loves skull. :-)
Jag har egentligen så mycket mer jag bara skulle vilja prata och skriva om men det känns som att då kommer det bli så mycket huller om buller och blandat snack så ni kommer nog inte ens vilja läsa mer! :-P
 |
| Min fina bror och Loves fina morbror var och hälsade i Sverige en vända! <3 |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)