Det här med namnval, alla möjliga namn svävar runt i huvudet men det är inte alla som riktigt fastnar. Och hela tiden har jag tänkt på tjejnamn för att jag hela tiden trott att jag skulle få en flicka men så är inte fallet då tydligen enligt ultraljudet så då var det bara att tänka om.
Det som är jobbigt är iallafall att berätta för folk vad man tänkt för namn för det känns som att alla tror att de får vara med och bestämma, vilket de absolut inte får och det är inte deras barn utan mitt och min pojkväns. När de inte är nöjda och grimaserar och försöker komma med ett "bättre" förslag, det kan jag tycka är lite respektlöst faktiskt, jag skulle ju inte ens nämna namnet om det inte är ett namn jag tycker om, tycker är fint eller ens har tänkt mig? Antagligen .. Så då blir man ju lite stött när någon berättar hur dåligt det är eller vill påverka ens val, man behöver inte häva ur sig det på ett respektlöst sätt.
Själv skulle jag aldrig kunna häva ur mig något om någon annans namnval, tycker dem att det är ett fint namn så är det väl självklart att barnet ska heta så och jag uppmuntrar det!
Sen vill man ju heller inte berätta namnet för att man inte vill att någon annan ska använda det, om någon annan som kommer att få barn före mig och döper sitt barn till det jag tänkt så skulle jag ju bli tokig! Haha, finns inte en chans att jag då skulle döpa mitt barn till det när någon annan redan gjort det. Så därför har jag/vi bara berättat för våra närmaste vad vårat barn ska heta, vilket då är bestämt och VI är jättenöjda och det är huvudsaken. :)
Det här med graviditetsproblemen är väl bland annat huvudvärken, jag är vanligtvis ingen huvudvärksperson om man säger så, men nu under graviditeten så har jag periodvis haft en fruktansvärd huvudvärk som knappt går att bota, som tur är är det ju inte så ofta ändå.
Men det egentligen värsta graviditetsproblemet är ju fan så pinsamt egentligen, sedan jag blev gravid så blir jag jättelätt generad och jag blir LYSRÖD i ansiktet, för småsaker tillochmed! Folk skulle fasen kunna se mig på flera mils avstånd och det är så fruktansvärt pinsamt!!
Måste berätta om en dag i skolan när vi hade Kristoffer på besök (en blind kille), som skulle föreläsa om sin funktionsnedsättning och det var ju inte det då som var så fruktansvärt pinsamt utan det var när de skulle visa en "dokumentär" eller vad man kan kalla det, som några på skolan hade gjort om honom när han gick på gymnasiet, hursomhelst så är det en tjej som blir intervjuad om Kristoffer, om vad hon tror att folk säger för fult till honom osv.. Spela roll då vad dom sa men jag SKÄMDES så jag trodde jag skulle sjunka genom jorden och det är ingen underdrift, jag blev så fruktansvärt röd i ansiktet så jag blir inte förvånad om tillochmed Kristoffer såg det!
Fy vad hemskt det var iallafall, jag skämdes så fruktansvärt och vet nog egentligen inte varför, tyckte bara att det var så pinsamt att se henne och höra henne prata? I det "vanliga" livet så hade jag inte alls reagerat på det sättet, antagligen reagerat som ingenting skulle ha hänt precis som man brukar göra? Herregud! Samma sak om någon bara pratar med mig ibland så kan jag bli knallröd i ansiktet, helt utan en egentlig anledning! Sjukt iallafall!
Jaja, nu har ni fått höra det iallafall! Magen växer då kan jag lova, jag får kämpa på mornarna med att hitta kläder jag kan ha på mig. Framförallt byxor och sånt, röven och benen alltså, SHIT vad jobbigt det är att se sig i spegeln och se dom kan jag lova. Låren spricker rätt fint, usch. :( Och säg inte att det hör till för det behöver det inte alls göra, det finns många gravida människor som kan ha sina vanliga kläder, byxor, ja allt. Bland annat min äldsta syster när hon var gravid, så kunde hon ha sina jeans, inte lite orättvist. :(
Kan lova att jag längtar ihjäl mig till min lilla bu kommer ut så vi får mysa och jag får komma i form och slippa känna att jag vill spy när jag ser mig själv. Ska bli skönt att ha allt klart och en liten fin gosse i sin famn. <3 Nu ska jag ÄTA så ha en toppenkväll kära vänner! :)
