14 veckor 2 dagar

Herregud vad tiden går fort! För 14 veckor och 2 dagar sedan fick vi det vackraste man kan tänka sig, en liten underbar son vid namn Love. :-) Lyckan är ju obeskrivlig än idag, aldrig kommer man i närheten av att vara såhär lycklig, det kan ni då skriva upp! :-)<BR><BR>Alla är lika imponerade av våran vackra lilla bebis precis som vi, alla vill gulla, hålla och peta. :-) Det förstår jag, vem kan motstå något sånt underbart liksom. Men jag är en riktig "hönsmamma", folk tycker säkert att jag är överdriven med mina sätt att göra saker på men det är min första lilla bebis och man är ju konstant rädd att något ska hända honom. <BR><BR>Jag tycker inte om när folk kladdar med hans napp till exempel, ska de ta på nappen så ska de ta nappen på rätt sätt, haha! Man tar inte i gummit på nappen eller på något ställe där han kan få det i munnen, den största oron med nappen kom nog när folk började bli så sjuka överallt (även om jag ändå är noga med nappen så blev det värre) folk hade feber, fick världens magsjuka osv. Och då vill jag (även om han inte är helt säker ifrån det ändå) minimera riskerna att han blir sjuk. Sen börjar tanken slå en, tvättar alla händerna när de varit på toaletten? Har de petat sig i näsan och kliat sig i skrevet? Nyst sig i händerna eller pillat med pengar utan att tvätta händerna? BRRR, ryser av tanken. :-P<BR><BR>Och vilka framsteg man ser för varje dag som går, han är så duktig och hjärtat smälter flera hundra ggr om dagen. Han ligger och snackar och rör sig och leker med sitt babygym, lyssnar och är med i allting. Underbart! :-)<BR><BR>Något som man också får stå ut med är alla besök, det kan faktiskt bli lite jobbigt, framförallt när det är människor man annars inte pratar direkt med så speciellt. Då kan det bli mycket, sen ska det hållas och gullas och man sitter där och biter sig i läppen och hoppas på att de inte ska göra något man är rädd för. Haha! :-P Ja, jag är iallafall hellre lite för rädd för mitt barns bästa än att lita blint på att alla gör rätt och att han inte far illa eller blir sjuk. <3<BR><BR>Som tex så skulle jag absolut INTE INTE INTE kunna lämna bort honom nu och låta någon vara barnvakt. Det är han alldeles för liten för, och vad händer då om han gråter och inget hjälper utom mamma och pappa, ska han känna sig helt övergiven av oss då? Usch, hemsk tanke. Det kommer dröja ytterligare några månader innan det blir barnpassning på något vis, och jag känner inget stort behov av att gå ut på "nöjen" nu heller. Jag skulle inte kunna slappna av och ha roligt ens. Vid stundenten blir det möjligtvis så att Tobi får ta hand om honom i någon timme när jag träffar mina vänner men absolut inte att jag blir borta en hel dag och natt på massa galej. Och det är också viktigt, att han får en bra relation till sin pappa. Även om Tobbe träffar honom varenda dag och tar hand om honom osv så är det jag som är "kärnan", så då är det bra om Tobbe sen kan vara ensam med honom i någon timme och att Love känner att han är lika trygg med pappa som med mamma. :-)<BR><BR>Nu har jag suttit här och pladdrat på ett tag om massa hit och dit. Men nu har ni något att läsa iallafall, det var ju ett tag sedan! ;-) Nu ska jag mysa med min guldklimp till son. Hej sålänge! :-)