Plötsligt slår det mig, hur pensionärer känner sig i sitt skelett! Fan vad jag gnäller hela tiden men nu skriver jag det iallafall på bloggen och då är det frivilligt att läsa faktiskt! ;-)
Alltså idag när jag hade lämnat Love hos dagmamman och skulle gå till bilen så stannade jag till och växlade några ord med en annan mamma, så var det en stor jävla sten precis bredvid mig som jag inte såg som jag sen höll på att ramla över, efter typ 5 minuters viftande med armarna stog jag stadigt igen men foten fastnade typ mot stenen och jag fick hålla emot med benet för att inte ramla och efter det har jag ännu mer ont i muttonen, känns som att någon gett en en redig kuttspark ungefär! Och får inte jag hoppa med kryckor eller åka rullstol i slutet av denna graviditet så är det ett mirakel sänt ifrån ovan kan jag säga. Jag är inte direkt jätte smärtkänslig i vanliga fall så ni ska veta att detta inte är ett onödigt klagande, för som sagt, när det är som värst kommer jag inte ur fläcken.
Och en eloge till de som går igenom typ 10 graviditeter och ändå håller igång såpass mycket som de gör! Framförallt om de är få år mellan barnen.. Jag är ganska säker på att det är därför jag har så sjukt ont, för att det var så nyss jag var gravid ändå och bäckenet fortfarande var skört när jag blev gravid på nytt igen.
Och med tanke på storleken på min mage så hoppas jag att han inte ligger tiden ut och defintivt inte längre än tiden ut för då kommer jag att spricka, så jag hoppas att han väljer att känna sig redo någon vecka tidigare! :-) Det återstår att se, man får ju tyvärr inte allt man vill ha. ;-)
Nu så, har jag fått gnälla lite nu ska jag kämpa mig igenom sista kapitlet i historia! :-)
Ha det bäst!
