Hand i hand

Har sagt det så många gånger förr, jag är så glad att jag har min Tobi, och såna saker kan man väl ändå inte säga för många gånger kan jag tycka. Jag är så glad att vi gått hand i hand, starka genom både glada och mindre glada perioder i vårat liv tillsammans, att jag aldrig behöver vara rädd för att jag inte vet vart jag har honom, jag vet exakt vart jag har honom och han mig. Världens bästa man, som jag delar mitt liv, våra barn och min lycka med.

Han vill alltid mitt bästa, bara det att han ändrat sitt synsätt från det att vi träffades när han aldrig skulle kunna tänkt sig att flytta härifrån, till nu, nu vill han faktiskt med egen vilja se något annat och har faktiskt förstått att Vansbro inte är allt, och att man kanske inte kan bli allt man vill vara här. Att han kämpar för Min skull, för Våran skull visar verkligen hur mycket han älskar och bryr sig om vårat liv.
Jag kan inte se mitt liv utan min Tobias och min Lovis vid min sida hela tiden, vad skulle jag göra då? Det är ju dem som gör hela mitt liv.

Samtidigt pendlar mina tankar upp och ned, för att jag vet och kan även förstå att Tobbe har dåligt samvete och inte vill svika sina släktingar som så gärna vill att vi bor kvar föralltid, men som jag sagt förr så kan man inte offra hela sitt liv för vad någon annan vill. Dessutom skulle vi träffa dem lika mycket då som nu iallafall, typ en gång i veckan så det skulle inte bli någon större skillnad, kanske skulle bli roligare till och med!

Men tillsvidare säljer vi av lite onödiga grejer ifrån huset för att det sen ska bli lättare att flytta, slänga onödigt skräp som ligger i källaren och tar plats. Och när Tobbe gjort klart sin naturkunskap b så ska han söka sjuksköterskeutbildningen. Dessutom har han börjat spela amerikansk fotboll i Borlänge och får förhoppningsvis lite nya kontakter och kompisar där omkring så han slipper känna sig ensam om vi skulle flytta. Well well, jag ser fram emot framtiden och jag tror att det bådar gott! :-)

Have a nice day!

Flod av tårar

Här sitter jag och försöker plugga, kom av mig och kollade på facebook en vända, möts av en bild på en liten kille som precis blivit opererad i huvudet tackvare en tumör, och där brast det..

Tårarna bara sprutar!! Sen man fick barn själv så sätter man sig alltid in i den situationen, vad skulle JAG gjort om det hände med min Love?! Usch, hjärtat värker och tårarna bara forsar ned ifrån kinderna. Världen är så fruktansvärt orättvis och de sista människorna på planeten som är värda att utsättas för sjukdomar och andra hemskheter är BARN. Varför, varför ska oskyldiga barn behöva utså sån smärta, rädsla och ovisshet? Varför varför kan inte de som förtjänar det få detta elände istället, de som orsakar olycka och smärta för andra?

Jag begriper mig inte på detta, mina tankar snurrar och jag blir bara så fruktansvärt frustrerad! Man vill bara ta dessa barn och krama dem och säga att allt ska bli bra, och så blir det bra!

Om det finns en gud, så är han fruktansvärt orättvis och jag hoppas att han tänker om när han gör sina planer för oss, för det här är inte rätt.

Amning

Alltså detta ämne säger jag då bara.

Något jag bara tycker är sååå tråkigt med människor är att de som förespråkar och peppar andra för amning får ta endel skit av oftast, flaskmatar-mammor! Jag tycker snarare att de oftare får ta skit än dem som flaskmatar!

Bara för att man säger att man borde testa allt, kämpa på, osv så tycker då vissa att det är amningshysteri och man ska då definitivt inte amma om man inte vill för barn överlever minsann på flaska också! Men snälla, SJÄLVKLART!
Jag tycker bara att det är så fruktansvärt FULT att "hoppa på" personer precis som att man som förespråkande ammare gör det av illvilja för någon. Jag skulle väl aldrig peppa och förespråka amning om det var dåligt på något vis, men eftersom det bara har bra egenskaper för barnet med både immunförsvar, närhet och mage så finner jag inte varför det blir sån, ursäkta Jävla "ickeamnings-hysteri".

Nä fyfan vad matt jag kan bli ibland!
Och jag skulle inte säga till någon att "men gud vad dålig du är för att du inte ammar", men vad är det för fel med att ge tips, råd och peppning? Det var mycket av det som gjorde att det gick lättare för mig att amma när jag tyckte att det kändes skit en vända i början, att någon (christina och mamma <3) peppade och tröstade mig med att det kommer bli bättre och gav mig olika sorters råd!

Heja amning! Det finns inget som skulle kunna övertyga mig om något annat.
Tack och hej, nej jag är ingen grinig tjej! :-)

Träning

Tobbe och Love har snorat och hostat i flera veckor men inget verkar ha bitit på mig trots att man pussats osv. Jag har inte tränat på jag vet inte hur länge, men igår kände jag äntligen motivationen för att köra mitt benpass och vips, idag har jag början till ont i halsen. Det krävs att man på något sätt utsätter kroppen för något riktigt krävande för att det ska bryta ut tydligen, kände samma motivation idag men jag tänker inte utsätta mig för risken med att träna med halsont.

Hoppas på att jag har vilat bort det tills imorgon så jag får köra mitt rygg/biceps då, vill komma igång igen nu när jag äntligen blivit av med det värsta illamåendet jag gått med i några veckor. Jag vill inte svika mitt eget löfte om att inte bli gigantiskt stor och tjock den här graviditeten, som förra. Och utan att ursäkta mig för mycket så kommer det bli en utmaning när jag har så mycket plugg att göra så fort jag har en ledig stund ifrån Love. Men nä, nog med ursäkter. Jag ska fortsätta satsa på iaf 3ggr i veckan på gymmet, för min skull, för min kropp och mitt psykes skull.
Det är ingen annan än jag som kommer att må dåligt över att jag ser ut som ett sumo under och efter graviditet, snarare folk som skulle heja på och vara jätte skadeglada och det tänker jag Inte bjuda på! ;-)

Så nu under dessa månader jag kommer träna lite, och även de tre första månaderna efter förlossningen som jag inte kan träna alls så ger jag alla bruttor på gymmet ett litet försprång för i ungefär september nästa år är jag tillbaka och kämpar för fullt! ;-) mehehe

Ha det! Pok!!

En liten en

Som dem flesta nu vet så ska Love få ett småsyskon, det är pirrigt och läskigt och just nu har man ingen aning om någonting då allt är så tidigt. Men en häftig och overklig känsla är det, just nu är det svårt att tro att det är sant faktiskt.

Känslan är långt ifrån densamma som när vi väntade Love, vi är superglada och lyckliga nu men känslan som man bar inom sig Då var obeskrivlig. Då skulle hela vårat liv förändras föralltid och ingenting skulle bli sig likt, så är det inte riktigt nu, skillnaden nu är att vi blir en till.
Tänka sig, att våran lilla kille ska bli storebror, och jag som tycker att han är så liten. Han kommer aldrig att bli "stor" i mina ögon (som folk kommer nöta in i hans huvud ändå, hur stoooor han är), i mina ögon kommer han alltid att vara min lilla mysbebis. Och även om han kommer att få lära sig ta ansvar och hjälpa till endel så ska han alltid kunna känna att i mammas famn får jag vara liten. Det ska ingen få ta ifrån honom.

Spännande ska det bli att få veta vad det blir för liten krabat, en syster eller bror, det ser vi framemot att få veta någon gång i januari när vi får åka på ultraljudet. Men först räknas dagarna ned tills vi ska på mvc för första gången och förhoppningsvis höra ett litet tickande hjärta för första gången, som vi gjorde med Love på första försöket, helt otroligt! ♥

Nu så, har jag pratat av mig om bebisarna våra ett tag. Ha det bra, vi hörs! :-)