Som dem flesta nu vet så ska Love få ett småsyskon, det är pirrigt och läskigt och just nu har man ingen aning om någonting då allt är så tidigt. Men en häftig och overklig känsla är det, just nu är det svårt att tro att det är sant faktiskt.
Känslan är långt ifrån densamma som när vi väntade Love, vi är superglada och lyckliga nu men känslan som man bar inom sig Då var obeskrivlig. Då skulle hela vårat liv förändras föralltid och ingenting skulle bli sig likt, så är det inte riktigt nu, skillnaden nu är att vi blir en till.
Tänka sig, att våran lilla kille ska bli storebror, och jag som tycker att han är så liten. Han kommer aldrig att bli "stor" i mina ögon (som folk kommer nöta in i hans huvud ändå, hur stoooor han är), i mina ögon kommer han alltid att vara min lilla mysbebis. Och även om han kommer att få lära sig ta ansvar och hjälpa till endel så ska han alltid kunna känna att i mammas famn får jag vara liten. Det ska ingen få ta ifrån honom.
Spännande ska det bli att få veta vad det blir för liten krabat, en syster eller bror, det ser vi framemot att få veta någon gång i januari när vi får åka på ultraljudet. Men först räknas dagarna ned tills vi ska på mvc för första gången och förhoppningsvis höra ett litet tickande hjärta för första gången, som vi gjorde med Love på första försöket, helt otroligt! ♥
Nu så, har jag pratat av mig om bebisarna våra ett tag. Ha det bra, vi hörs! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar