Varför välja den enkla vägen?

Jag har lite svårt att beskriva mig själv, samtidigt som jag har varit ett jävla vilddjur så har jag varit ganska lugn som människa ändå! Tänkte skriva lite om mitt liv, lite från början.


Som liten gick jag aldrig på dagis, jag fick vara hemma med mamma och om hon skulle jobba så fick jag vara hos någon släkting i några timmar eller följa med mamma på jobbet, vilket var ridhuset vid den tiden. Jag har alltid varit väldigt mammig unge, helst av allt skulle jag vara med mamma överallt om jag fick! Men det är väl för att jag alltid fått varit med, för att hon alltid funnits där, min fina mamma. Pappa han var väl bra han också, men det var ju liksom inte samma sak ändå.
När jag var 6 år, eller skulle fylla 6 år så började förskolan. Jag minns det som ïgår, att jag hade min knuttejacka jag fått ärva av brorsan, bruna tighta utsvängda byxor, lite högra sandalaktiga skor med spännen och min robyn-frilla.. Damn, man kände sig så tuff men ändå så osäker! Framförallt för att mamma inte skulle vara med en hela tiden, den lilla gnagande rädslan fanns där.. Mamma har alltid varit duktig på att komma liiiite försent vart och när hon än ska någonstans så när mamma inte var på plats direkt skolan var slut så blev jag rädd och började gråta, men hon kom alltid, även om det alltid var lite sent.


Julia var nog den jag blev vän med först, Julia och Liselott tror jag. Vi blev vänner och Julia blev tillslut min bästis. Vi lekte ofta, det är så himla längesen men man minns ändå vissa vaga minnen. Roliga minnen och vad jag trivdes att leka hemma hos henne, hon bodde så fint och på ett sånt bra ställe. Det var väl en skön tid ändå, en ganska bekymmerslös tid.


Åren gick och typ i årskurs 1 ungefär så fick jag och Mathilda upp ögonen för varandra, vi började umgås mer och mer och mer och tillslut var vi osärbara, vi umgicks jämt jämt jämt och ofta hemma hos henne. Det var också underbart, mitt andra hem kan man kalla det. Jag sov över där ofta, till och med på vardagar sov jag där och hennes farmor och farfar tog så väl hand om mig, precis som att jag skulle varit deras eget barnbarn. Jag minns speciellt en gång när jag sov hos Mathilda, jag hade inget ombyte med mig utan åkte nog dit i pyjamas för det var ändå på kvällen, och dagen efter så hade jag dessa pyjamaskläder på mig, var väl inte så noga tänkte jag tills jag fick veta att det var skolkort samma dag! Herregud! Haha, men det gick ändå! Jag hade antagligen varit lite mer brydd idag. Tror jag..


Både jag och Mathilda var tidigare för våran ålder, vi ville gärna vara lite äldre än vad vi egentligen var, redan när vi gick i 2-3 klass så började vi måla oss och umgås med äldre killar. Det var ju sååå spännande. I bänkarna i skolan hade vi våra ögonskuggor och speglar. På den tiden var det 3310 som gällde och jag vill minnas att hon hade en 3210i (tror jag den hette) med ett sånt himla fint skal, herregud vad jag var avundsjuk! Men hon har alltid varit som en syster för mig och låtit mig låna hennes saker, så hon lät mig låna hennes telefon och spela snake eller vad det nu var man gjorde på telefonerna på den tiden.. Humöret började ta mer form, killarna retades och bråkade och jag/vi bråkade tillbaka. Vi försvarade alltid varandra och ibland hände det även att vi hamnade i luven på varandra, men blev alltid sams, precis som man skulle.


Tillslut blev man uppflyttad till den större skolan där årskurs 4 började, som man längtat liksom.. Längtat efter att få bli en av de där stora tuffingarna. Jag och Mathilda höll fortfarande ihop, i vått och torrt! Det fanns en lärare som gillade att orättvis-behandla oss men vi lät honom inte ge oss skit.. När vi skulle börja 5an så flyttade Mathilda till sin mamma i Nora och jag hade nog aldrig känt mig så tom och ensam, min bästis, min syster försvann flera flera mil ifrån mig. Det var hjärtekrossande för mig, jag hade andra vänner också men hon var ju den som saknades mig.


Det var nog runt den tiden rebellen inom mig vaknade, jag var ju själv nu! Ingen stod bakom mig som min bästa vän Mathilda hade gjort tidigare. Den där jävla läraren var duktig på att skylla på mig, jag vet fortfarande inte, än idag vad det var han hade emot mig, men jag fick tamigfan skulden för allt, även saker jag inte gjort.


Jag fick jävligt med nog och började säga ifrån när han hackade på mig, jag minns speciellt en gång när han stod och gapa och skrek åt mig, att jag skrattade honom i ansiktet och sa - "Bara så du vet så spelar jag in dig nu och det här kommer jag spela upp för mina föräldrar." och visade honom något som egentligen var en liten vanlig radio men som såg ut att vara typ en mikrofon. Han blev ganska snabbt tyst efter det.

Jag minns också en gång när min syster hjälpt mig göra matteläxan (inte gjort den åt mig utan HJÄLPT mig, finns inte en chans att jag skulle få varken syskon eller föräldrar att göra mina läxor), jag hade tidigare inte varit så noga med hur fint jag skrev men då sa min syster åt mig att göra det fint och ordentligt och det gjorde jag. När jag sedan visade upp läxan stolt så sa han att jag ljög, att det inte alls var jag som gjort läxan utan att det var någon som gjort det åt mig, jag tror till och med att han ringde hem till mina föräldrar och sa det men då fick han på näsan när dem berättade att det visst var jag som gjort läxan. Han behandlade mig så illa att jag faktiskt önskade livet ur honom, det låter hemskt att säga men var man liten och blev behandlad på det viset så kände man sig ganska maktlös..


Han försvann från skolan ett tag och kom sedan tillbaka med en tumör, i huvudet. Herregud, vilken ångest man fick för att man önskat något så fruktansvärt, men vilken unge har inte tänkt den tanken bara sådär? Och inte fan tror man att det ska hända.. Han dog iallafall, tyvärr måste jag säga! Ingen förtjänar en sådan ångestfylld död, men det kanske slog tillbaka.

När vi skulle börja 6an hade skålö skola flyttats till myrbacka, och därefter blev jag och Filip de nya radarparet, det var lika där, vi höll ihop i vått och torrt! Han var och Är fortfarande min bästa killkompis, vi var också sådär tighta och vi delade de mesta, tror jag?! Efter skolan mot kvällningen drog vi alltid ut på byn, letade bland annat ihjäl oss efter fimpar. Det spelade liksom inte någon roll om det var rökt ända ner till filtret, det dög för oss tjuvrökare, men hittade man då en film med någon cm kvar på så blev man ju överlycklig. Idag förstår jag inte hur vi kunde, usch! Och på helgerna försökte man få tag på någon alkohol att dricka och det lyckades vi väl med några ggr, vilket jäkla tok vi hållt på med i våra dagar..


Sen var det dags för högstadiet, jag hade redan för längesedan börjat experimentera med hår och frisyrer så när vi började 7an hade jag orange hår med rakade sidor, rätt snyggt faktiskt men det var det inte alla som tyckte. Man fick väl höra att man såg ut som en jordfräs och endel frågade om man stoppat fingrarna i ett eluttag. Efter ett tag använde jag huva på heltid, det berodde inte på att folk retade mig för min frisyr men huvan var som ett skydd för mig, tag tog ALDRIG av huvan och om någon bad mig att ta av den eller om någon röck av den utan att jag visste så fick jag ett spel. Om en lärare sa åt mig att ta av huvan på en lektion så gick jag därifrån och kastade igen dörren, svor och skrek.


Högstadiet var väl en jävligt blandad tid i mitt liv, folk var rädd för mig? Folk jag knappt visste att fanns? Idag får jag höra från var och varannan att de var så rädd för mig och ville mest hålla sig undan. Jag kanske var ganska skräckinjagande men det var inte mitt syfte, innerst inne var jag snäll och ville inte vara elak emot någon som inte var elak emot mig. Men var någon dum emot mig så var jag dubbelt upp tillbaka och jag var tamigfan aldrig rädd för något, kanske var just därför folk var så rädd för mig, för att jag inte var rädd. Piercingarna blev fler och fler, fullsmockat i hela ansiktet, jag tycker inte att det är fult med piercingar men idag hade jag nog valt annorlunda. Jag och Filip höll ihop, sen blev vi några fler "värstingar" som hängde.. Som levde rövare!


Mycket roligt har man haft! Ju äldre man blev ju klokare blev man, jag blev iallafall snällare och lärarna började faktiskt tycka om mig tillslut.. På helgerna blev det ofta party med brudarna, vissa gånger hade vi jävligt kul och andra gånger så spårade det ur, men vad förväntar man sig av14/15 åringar som är ute och dricker. En gång fick mamma hämta mig på Storängets parkering där jag satt och skrek och grinade och slog en sten i huvudet på mig själv, bättre det än på någon annan. Minns ej om den som stenen var ämnad för fick sig någon smocka men hon sprang nog sin väg! Man hade ju sitt första "riktiga" förhållande när man var 13/14/15 år, men jag tror nästan man grät och skrek sig igenom den största delen av det förhållandet, man var väl inte mogen helt enkelt. Men jag har lärt mig en massa av det förhållandet och det är jag superglad för.


Tiden gick och tillslut så gick vi väl ur 9an, gänget då bestod av mig, Marie, Johanna och Julia efter att vi andra vildingar splittrats i tidigare klasser (Filip, Ywette, Zandra osv). Dom senare åren var det alltså tjejgänget, jag, Marie, Johanna och Julia. Alla hade vi kommit in på den gymnasielinjen vi sökt vilket blev Falun för tre av oss och Malung för Marie. Till en början höll vi nog lite kontakt, framförallt jag och Johanna som då bodde hos våra släktingar i Borlänge. Vi gick promenader på kvällarna, åkte fram och tillbaka till Falun och hittade på tok, massa jävla tok gjorde vi! Sen sakta men säkert så rann väl umgänget ut i sanden, inte för att någon kanske tyckte illa om någon men, ni vet hur det blir? Man bara hörs liksom inte mer. Jag blev mer tight med mina nya klasskompisar som bestod av många ifrån vansbrokommun faktiskt, så man var inte helt ny och ensam i MP-klassen. Vi gjorde väl också massa tok, hade endel fester och levde livet! Saknar den där Falutiden som tusan ibland, alla människor och den lilla mysiga staden-känslan.


Sista april 2009 så skulle jag och Fille parta i kommun, jag blev aprak såklart och det var på den vägen jag träffade min kära Tobias, för han var också ute och var aprak! Hehe, och här sitter vi lite mer än 3 år senare och är förlovade och har barn, vilket vi antagligen inte trodde för 3 år sedan, det trodde iallafall inte jag om jag ska vara ärlig. Men idag är jag den lyckligaste på denna jord, jag har gjort mina tok, jag har betett mig och jag har lärt mig saker! Idag prioriterar jag helt andra saker än vad jag gjorde för bara några år sedan, man vet aldrig vart jag hade varit idag om jag inte träffat Tobbe.


Det här var väl en ganska kortfattad story om allt egentligen, jag har så mycket mer som jag skulle kunna tillägga men det får vara osagt. Jag vill tacka alla mina underbara, min familj/vänner/pojkvän och min lilla skruttunge såklart! <3 Nu har ni iallafall fått en glimt av mitt liv, det kanske kommer mer historier någon annan gång när jag orkar! Puss & godnatt!