Just i skrivande stund mår jag sååå jävla dåligt, fysiskt och psykiskt och jag måste liksom stanna upp ett ögonblick för att komma ihåg att livet inte är en enda stor skithög, men ibland är det verkligen svårt och jag antar att det är det trötta hjärnkontoret och den trötta kroppen som ger sitt tillbaka.
Resultatet av att jag inte fått den vila jag behöver antagligen. Vi har hållt på med saker de senaste dagarna så det har blivit så att Love sovit sen middag och korta lurar vilket har resulterat i mycket mycket sena kvällar med en unge som är både högt och lågt, så det är inte mycket tid man fått att slappna av varken fysiskt eller psykiskt. Så tyvärr går mitt dåliga mående ut över honom endel genom grinigt tjatande och ibland ett och annat vrål, men vet ni vad? Jag är fan inte perfekt och jag tänker inte låtsas som det heller...
Som tur är så är det inte såhär jämt, vanligtvis så vilar jag och Love tillsammans en stund på dagen, vilket är sååå skönt och behövligt och dessutom har vi spenderat mycket tid ute som har varit så skönt för både kropp och själ, men det har vi inte kunnat på slutet för att det baaaaaara bara bara regnat och snöat om vartannat. Och nu gör det bara ont att röra sig och man känner sig som den största festaste fulaste valrossen som går i ett par skor, och man känner sig inte speciellt mycket finare eller normalare när folk kommenterar såna kommentarer heller. Typ "omg" och "jösses", så ja, man ber ju att tiden ska gå fort så man får klämma ut ungen och börja se ut som folk igen.
Jag SKÄMS rent ut sagt för att visa mig ute, jag vill helst undvika folk och deras blickar och kommentarer..
Snart kommer mamma och pappa hem ifrån Kreta iallafall och det kommer kännas så skönt att ha min fina mamma nära att prata med, någon som förstår mig, vilket det tyvärr inte är många som gör förutom mamma. Skönt att ha henne nära för Loves skull också då de alltid hittar på så mycket roligt tillsammans. ♡
En sak som jag blir lite förundrad över förresten, är de som lämnar bort sina barn mer än vad de har dem hemma, det känns så sorgligt! Barnet kan ju knappast känna att mamma och pappa är mer speciell än barnvakterna, så skulle jag aldrig vilja ha det med mina barn! Hur dryga de än kan vara och hur less jag än är ibland så har jag trots allt satt dem till världen och valt att vara deras mamma, då är det mitt ansvar att ta hand om dem. Och nu pratar inte jag om de som har barnvakt någon gång ibland, utan om de som har barnen bortasovandes i dagar i streck och låter sina intressen komma i första hand och bara lämnar iväg ungen vind för våg för jämnan. Sorgligt som sagt. Men helt och hållet deras problem, jag vet bara att jag aldrig skulle vilja få det glappet i relationen till mina barn.
Det var allt för ikväll. Tack o hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar