If life was easier

Sålänge jag kan minnas så har jag haft lite koncentrationssvårigheter i skolan, än värre om jag hade mina vänner runt om mig. Det är synd att jag inte fick mer hjälp än jag behövde i skolan (redan från grundskolan), men det var väl ingen som såg mig som den som kanske hade svårt i skolan, men det ledde till att matte och vissa andra ämnen blev riktigt jobbiga, jag såg inte heller mig som den som hade "svårt" för mig, och det hade jag inte bara jag hade lugn och ro att koncentrera mig och en lärare som var bra på att förklara på ett konkret sätt som jag förstod. Men nu eftersom varken jag själv eller någon annanp tog det på allvar så har det fortsatt i en ond cirkel. Högstadiet var skit, jag var nöjd sålänge jag fick ett godkänt och sket i resten.

Gymnasiet i Falun gick skapligt i början, sen gick det skit med massa oklara kurser hit och dit och jag tappade motivation och blev att må sämre pga kompiskretsen. Började 2an på barnochfritid i Vansbro, det gick också bra i början, fortfarande svårigheter med att koncentrera sig trots att jag försökte ändå. Blev gravid och då dog det bara, jag hade varken ork eller lust att gå i skolan som nybliven mamma och sen har det bara runnit ut i sanden allting. Skolan ÄR bra men jag önskar att jag hade fått mer och bättre hjälp tidigare, redan på mellanstadiet. Så den ångesten får jag dras med nu, när jag om en månad fyller 21år och bara har 650 gymnasiepoäng och kommer att studera i över 2års tid för att endast bli klar på gymnasienivå.

Det är fruktansvärt och det här ska inte Love få gå igenom, han ska banne mig göra varenda läxa han får och han ska få hjälp hemifrån Och ifrån skolan.

Hursom, så tror jag att med Tobbe vid min sida som är världens bästa stöd, och att jag faktiskt har en framtidsplan så SKA DET GÅ. Jag har aldrig varit speciellt målinriktad förr men nu vill jag göra något ordentligt med mitt liv. Och vara en förebild för Love!

Tack och hej sålänge! :-)
P.s VAR RÄDD OM SKOLTIDEN!