Amning

Jag skulle vilja starta det här inlägget med att säga att jag har förstått att amning är ett känsligt ämne för många, men det här är mina egna åsikter och jag tycker inte att någon bör ta åt sig av det, och gör ni det trots allt får ni försöka komma ihåg att det här är mina tankar och åsikter och ni behöver inte tycka lika, men spy inte galla över mig för det. Tack!
Många verkar tro att jag själv tycker att jag är perfekt bara för att jag kan amma, så är inte fallet. Endel blir griniga på mig och säger, "För att du har haft det så enkelt att börja amma, var glad för det!" och hittan och dittan. Bara för att jag har mjölk i tuttarna behöver inte det betyda att det alltid har varit enkelt för mig att amma, det är ju inte bara det som är problemet. (Och jag vill bara tillägga en sak emellan här, ju mer DU ammar och ju oftare DU ammar ju mer mjölk produceras det) Åter till det jag pratade om, så vill jag att folk ska fatta att det har inte varit en dans på rosor med amningen för mig heller, jag fick också kämpa och grina mig igenom stunder när Love var mindre!
När vi kom hem ifrån BB hade jag såriga och onda bröstvårtor, brösten var som två stenhårda bowlingklot och gjorde ont och det blev genast lite jobbigt när vi kom hem, Love ville inte ta tutten plötsligt och jag fick lite smått panik och trodde att det var alla möjliga fel, för hur mycket vet man när man är en nybliven förstföderska egentligen?! Så Tobbe fick ringa Christina så hon kom hit, hon berättade väl det självklara att han får väl inget tag när bröstet är hårt som en vägg, så när jag tömt bröstet lite så tog han tutten tillslut. Tills efter någon timme igen, då började det igen och han tog inte bröstet. Så jag fick lov att använda en vårtnapp (som används för såriga bröstvårtor) och utan den tog han inte tutten.
(Kanske skulle ta och berättade det här också, Love hade gulsot när han föddes så vi fick åka på kontroller varannan dag i Falun/Mora tills det blev bättre.) Så när vi var på en kontroll i Falun så väger dom bebisen samtidigt för att se att han får i sig tillräckligt med mat och då vägdes han Innan han hade ätit (han hade alltid blivit matvägd innan, alltså efter tutten) och då visade det att han inte gått upp i vikt som han skulle, och barnsköterskan höjde väl genast på ögonbrynen och tyckte att jag skulle börja pumpa mjölk i flaska och ge honom, och bara det kändes skitjobbigt för mig, som ett slag i magen.. När hon senare var på lunch så ammade jag honom och sedan vägde vi honom igen och då hade han gått upp 45g tror jag att det var, och då kände jag att jag kunde pusta ut! Christina var med och fick mig att lita på min egen instinkt, man hörde ju hur han klunkade när han ammades försökte vi tala om för barnsköterskan, men det kändes som att hon trodde vi satt där och ljög! Jag skulle väl aldrig riskera mitt barns hälsa genom att sitta och säga att han fick mat om han inte fick det!? Hon menade på att han inte fick i sig mjölken lika lätt om jag hade vårtnappen på, trots att vi berättade att vi hörde hur han klunkade.. Blir arg bara jag tänker på det, såna människor får en att misstro ens förmåga..
 Hemmåt åkte vi igen och jag fick fortsätta att använda vårtnappen och jag SKET i hennes råd i att ge honom flaskan och Christina och mamma stöttade mig! Tack världens bästa för att ni ALLTID funnits när jag behövt hjälp! <3
Han tuttade så ofta och länge han ville, och 4 timmars regeln? EH HALLÅ 1800-tal? Vem tror att en bebis bara vill ha tutte var 4e timme? Den kanske vill ha tutte oftare av andra orsaker än att "den" är hungrig. Och när man är nybliven mamma så är det väl just MAMMA man är och vill vara och inte hundra andra saker utom att vara mamma, bebis, amning och allt annat som inkluderar barnet är väl det som går i första hand, framförallt med en liten spädis. Jag själv ville knappt något annat än att vara med min lilla snutt och ge honom allt jag kunde, vilket var just tutte när han var så liten. Och en dag hursomhelst, så bestämde jag mig för att vara riktigt envis och få honom att tutta utan vårtnappen, vi krånglade och krånglade och han ville inge gärna i början men tillslut så gick det och jag vart så superduper glad och det lättade en hel del i mitt hjärta, tankarna om att "SKA HAN FÅ LOV ATT HA DEN HÄR JÄÄÄÄVLA NAPPEN FÖRALLTID NU?!! Hade länge snurrat i skallen.
" En liten sammanfattning; Love fick tutta så ofta och mycket han ville, det var bra för både honom och mig, bröstmjölk, närhet och tröst, allt i ett. Vi tog det ganska lugnt den första bebistiden, han, jag och pappan! Det är verkligen Behövligt, framförallt för den lille, tänk vilken liten kropp och hjärna som utsätts för, för mycket saker hela tiden, snacka om stress och överbelastning för det lilla hjärnkontoret. Och jag KÄMPADE med min amning, precis som vem som helst, men jag gav inte upp heller, vilket många andra gör, tyvärr. Och idag kan jag med stolthet säga att han gick upp dom kilona med bara bröstmjölk och kärlek från sin mamma. :-) Med gott samvete kan jag sitta här och förespråka amning, det finns INGET som är bättre eller ens lika bra som mammas bröst och närhet. Det kommer jag ALDRIG att ändra min åsikt om hur mycket skit jag än kommer att få från alla flasktanter, men så är det. Och det är heller inte så att jag tycker ILLA om någon som flaskmatar sitt barn, jag tycker bara annorlunda. Det är upp till var och en hur man gör med sitt barn men jag hoppas ändå att fler försöker. :-) Och när det "inte går" när man försöker så försöker man lite till! :-)
 Ha en toppendag alla där ute, för det ska jag! :-)