"Skämma bort" sin bebis

Här om dagen så läste jag tidningen "Vi föräldrar" och då tog dem bland annat upp ämnet "Skämmer du bort din bebis?" som jag tänkte säga några ord om. Och just i det här ämnet handlar det inte heller om att skämma bort med saker och dylikt utan det handlar om känslomässiga grejer, som vissa kan mena på att man skämmer bort sin bebis för att man tar upp bebisen så fort den gråter eller låter "hen" amma så ofta "hen" vill eller att "hen" får sova bredvid mamma och pappa, och då undrar jag såklart ... Kan man verkliga skämma bort någon med kärlek? Kan man verkligen ge för mycket kärlek och närhet? Är det att skämma bort?
Jag har själv fått det lite planterat i min hjärna, hade inte folk (endel) nämnt "Är han bortskämd?" så hade jag nog inte heller ens tänkt tanken, men just bara för att jag fått höra att man skämmer bort sin bebis så har jag själv trott på det, men vad är det för påhitt? Men nu, efter att jag läste tidningen så känner jag att man ska skita i vad andra säger och lita på sina egna känslor! Jag som mamma känner och vet bäst vad min bebis behöver och inte någon som lever kvar i 1800-talets tid. Om Love ligger och gråter och jag tar upp honom och han slutar gråta så är det antagligen det han behöver, även om han då 5 minuter tidigare sovit, ätit och skitit så kanske han bara känner att han vill känna sin mammas/pappas trygga famn ett tag. Sen om han nu bara ligger och trugar, stånkar och bara "gnäller" lite så kan han få ligga lite, Om jag håller på med någonting, men GRÅTER han så tar jag upp honom. Sen finns det dem som verkar tro att bebisen tänker "Nu ska jag minsann gråta och skrika så hon tar upp mig och inte kan göra något annat än att hålla i mig." Well, en bebis tänker antagligen inte så, den tänker och känner i nuet och gråter den så är det antagligen något som inte är bra. Hur som helst, så KAN man INTE skämma bort sin bebis med trygghet, kärlek och närhet. Den behöver allt det för att kunna utvecklas och växa upp i en trygg roll, bli en stark indivd som alltid har en trygg punkt att komma tillbaka till.
Folk tycker säkert att jag är överdriven som inte låter farmor/mormor osv, vara barnvakt bara "ett litet tag" men jag tycker och känner att varför ska jag det, för inget är ju viktigare än min bebis. Mina sysslor kan vänta. Jag vill kanske inte att någon ska ta med honom ut och gå någonstans och jag vet inte vart dem är och jag vet inte om han är jätteledsen. Farmor/mormor (eller annan släkting, men nu är det dem som är mest involverade) får gärna vara "barnvakt" i min närhet när jag gör någonting, om jag ska diska får dom gärna sitta i vardagsrummet och leka och ta hand om, eller om jag vilar 20 minuter på övervåningen får dom gärna leka någonstans i min närhet, MEN jag vill inte att någon ska dra iväg med min bebis, jag vill kunna finnas där OM han skulle bli jätteledsen, för han ska ALDRIG behöva känna att jag inte finns där, att jag bara lämnar bort honom. Och det kommer dröja LÅNG tid innan jag kommer låta han sova hos någon annan, det är han för liten för än. Och den dagen någon kommer att ta hand om honom så kommer jag att tänka på allt dom gör, KLADDAR dom med nappen? Sätter dom på blöjan rätt? Inte för hårt så han får ont i magen? Han har väl mössa på sig om de är ute? Han får väl inte i sig massa skit i munnen? Dem tvättar väl nappen om de tappat den på golvet? gaaahh, lite rädd blir man! Men jag hoppas och tror att dom Vet hur det ska vara och att de accepterat de jag sagt om Hur det ska vara. Det handlar ju även om tillit, jag måste lita på att dem gör/inte gör det jag bett dem om. Men TACK OCH LOV att jag har dessa underbara människor som ställer upp i ur och skur och skulle göra allt i alla lägen för att hjälpa till, all hjälp jag redan fått är helt otrolig och jag vet inte hur jag ska kunna tacka ordentligt för det! Min fina underbara mamma & svärmor. Framförallt dem och sen alla andra underbara släktingar och vänner såklart! :-)
Det blev minsann ett ordentligt inlägg det där, men nu har ni något att läsa ett tag! :-) Ha det superduper bra, pusss!